Exposé(s)

Forum för samhällsanalys, filosofi och debatt med internationellt fokus

En hållbar planet måste byggas av hållbara människor

Kategori: Frankrike, Klimat, Makt

 

 

Flera veckor av demonstrationer i Frankrike. Den utlösande faktorn: president Macrons beslut om att höja bränsleskatten. Ett beslut som slår allra hårdast mot de som bor på platser där avstånden är långa och där det inte finns någon kollektivtrafik som säkrar människors dagliga resor. Protesterna har rasat och Macron har nu beslutat sig för att dra tillbaka förslaget.

Folkrörelsen "Gilets jaunes" (gula västarna) är en våldsam protest mot sociala orättvisor och kanske också det ultimata beviset på att klimatfrågor måste gå hand i hand med en rättvis fördelningspolitik. Det är inte bara den franska arbetarklassen som uttryckligen manifesterar det, men tre av fyra fransmän som faktiskt stöttar rörelsen. Som förstår att det inte är genom att utarma fattiga människor som vi får bukt på klimatfrågan.

För det borde väl säga sig självt: att resurser måste tas där resurser finns? Hos de som har råd att få sina skatter höjda. Det har inte de gula västarna. Det är människor på landsbygden som är tvingade att tacka nej till jobb för att de inte kan betala bensinen det skulle kosta att dagligen ta sig dit. Det är människor som i bästa fall kan lägga undan en hundralapp i månaden för att en gång om året unna sig en weekend i närheten av där de bor. Det är människor som i och med Macrons reformer om minskad pension, minskat bostadsbidrag, försämrad arbetsrätt osv. kippar efter luft i samhällets bottenskikt samtidigt som de ser sin president sänka förmögenhetsskatten.

Politiker påverkas sällan av sina egna beslut. 500 kronor mer i bensinpengar per månad är inget som någon i den härskande klassen skulle lida av, men det kan vara helt avgörande för de som redan lever på existensminimum. Det enorma avståndet mellan makthavares vardag, inte bara i Frankrike men även i Sverige, är sedan länge ett demokratiskt problem. Denna klassklyfta har nu även blivit ett uppenbart problem för att en vettig klimatpolitik ska kunna bedrivas. För Macrons arrogans och oförståelse för de som inte lever som han själv är kanske i slutänden den största klimatboven. Genom sin ojämlika skattepolitik håller han på att utarma sitt land, rasera den befolkning som ska vara med och bygga en ny framtid.

De gula västarna är inte några klimatförnekare, som vissa kritiker gett uttryck för. Det är människor som ber om ett någorlunda värdigt liv. Utan humana existentiella villkor är det givetvis omöjligt att rädda världen. Därför är det hög tid för Macron, och alla världens politiker, att inse att en hållbar planet bara kan byggas av hållbara människor. Att en grön politik måste vara en rättvis politik.


Kritik av kritiken

Kategori: Litteratur, Makt, feminism

I Aftonbladet 12/11 publicerades en svidande kritik av min bok Patriarkatet, underskriven Carl-Michael Edenborg. https://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/a/wEz69d/ett-taskigt-satt-att-utnyttja-metoo

En kritikers frihet måste vara stor då kritikens själva fundament är den subjektiva åsikten. Det betyder inte att en kritik av kritiken ibland kan vara befogad.

Edenborg framför en enda stilistisk kommentar på texten: den brister i gestaltningen. Däri har han rätt: jag vill ibland hellre förklara än gestalta, vilket självklart blir problematiskt i en roman. Han har även rätt i sin gissning att det gick relativt fort att skriva boken. Stilen är avsiktligt rapp och enkel - jag ville att den snarare skulle kännas som ett slag i ansiktet än finlitteratur. 

Edenborg menar även att boken skulle vara ett övergrepp på #metoo-rörelsen. Kanske. Men i så fall ser jag bara en anledning till det: att den problematiserar #metoo. När rörelsen är till hjälp för en kvinna är den totalt betydelselös för en annan. Budskapet är dessutom att makt kan omfördelas snabbt som ögat, och att vi i vår kamp måste ha respekt för det (jmf Virtanen, Fredriksson osv).

Edenborg kritiserar även att ett citat från det han kallar en ”före detta modefilosof” (Foucault) anges i början av boken. Detta är bara högtravande och fånigt. Tankar och idéer kan givetvis åldras, men inom filosofin finns något otidsligt som Edenborg borde ha koll på som den idéhistoriker han trots allt är. Eller är han snarast en modeslav som följer de trender som följas skall? 

Jag hade förväntat mig en kritik på högre nivå från en respektabel kritiker i en respektabel tidning. Istället används min bok för att taffligt problematisera tillståndet i förlagsbranschen. Som för övrigt hade förtjänat en egen artikel, för här har Edenborg en poäng. Jag har själv länge varit skeptisk till att marknadsmässiga intressen sätts före kvalitet. Men det är sorgligt att han genom att dra denna parallell  reducerar en bok om hur patriarkatet tar sig uttryck i våra relationer idag till något som enbart skulle vara av kommersiellt intresse. I så fall är det mycket som måste sågas och sopas under mattan, många kvinnor som måste tystas. Jag är inte den enda som använder denna problematik i estetisk form.

Sen kan jag inte låta bli att undra: har han ens tagit till sig vad som händer med kvinnorna i boken? Förmodligen inte. Och förmodligen kan enbart en MAN kalla en roman om övergrepp för ”trivial”. För Edenborg lyckas inte ta det våld mot kvinnor som gestaltas i boken på allvar över huvud taget. Han lyckas inte förmedla något annat än förakt mot såväl boken som författaren. Han ägnar en hel text åt att spekulera kring skrivprocessen och författarens förmodade onda intentioner. 

Jag kan ta kritik och jag är inte någon fulländad superlitterär författare, men jag förväntar mig alltid ett respektfullt tonfall. Denna gubbsura text var kanske bara ännu ett bevis på att Patriarkatet lever.

 

 

 

 

 

Ryan Air och ansvaret

Kategori: Allmänt, Ekonomi, Makt

 
När du som konsument behöver hjälp och möts av totalt tomrum trillar poletten till slut ner.

Söndagskväll på Skavsta flygplats. Allt har gått smidigt med incheckning och säkerhetskontroll. Vi ska strax gå till gaten och hör vårt plan ropas upp i högtalarna. Men det är inte för att annonsera att boardingen börjar, det är för att meddela att flyget mot Paris Beauvais är inställt.

Hur många som får plats på ett fullbokat flyg vet jag inte, men det är ganska många. Vi ombeds alla att gå och hämta vårt incheckade bagage och sen vända oss till informationen i vänthallen. Jag och min sambo är så paffa att det tar ett tag innan vi inser. Vi hamnar bland de sista i kön vid informationen. Men vi tar det lugnt, tänker att det kommer att ordna sig. De sätter väl in ett extra plan eller bokar in oss på ett annat. Men nej, sånt händer inte när man reser med Ryan. Då händer ingenting.

Jag ser hur strandsatta franska barnfamiljer tålmodigt väntar. Hur svenska semesterfirarare bekymrat cirklar omkring i vänthallen. Informationen om att vi kommer att få pengarna tillbaka, men att ingen annan hjälp finns, sprider sig snart. Vi börjar inse läget. Så medan min sambo köar börjar jag leta alternativa resor.

Alla resor till Paris från Skavsta de närmaste dagarna är fullbokade. Kanske kan vi komma med flyget till London och sen ta tåget därifrån? Men det är också fullt. Från Arlanda kostar biljetterna flera tusen per person. Jag kollar andra tågalternativ och buss. Buss finns dagen därpå på för drygt tusen kronor per skalle och tar 30 timmar. Jag känner på mitt lätt runda gravidmage och tänker att det inte är ett alternativ.

Till slut hittar jag ett flyg från Arlanda på onsdagen, till ett överkomligt pris. Med återbetalningen från Ryan Air förlorar vi ”bara” tusen kronor. En del av reskassan, men vad har vi för alternativ? Min sambos föräldrar och syskon väntar på oss, om några dagar är vi bjudna på goda vänners bröllop. Vi måste ju åka? Eller? I panik köper jag biljetterna. Rädd för att priserna ska skena och att det kommer vara omöjligt att komma iväg. Vi missar några dagar, men det är inte hela världen. Vi är inte de stora förlorarna i detta.

Utanför terminalen står en ung tjej och gråter. Hon har köpt biljett till 30 timmars-bussen till Paris dagen därpå, men vet inte var hon ska sova i natt. Vi erbjuder sovplats hemma hos oss. På flygbussen tillbaka mot Stockholm pratar vi med andra fransmän som letar efter hotell och vandrarhem och söker resonabla hemresealternativ. Några svenskar från planet ser jag inte till längre. De kanske redan har åkt hem. Förmodligen blev det ett par inställda semestrar.

Jag har länge sagt att jag snart ska sluta åka Ryan Air. För många gånger har jag sett de stressade flygvärdinnorna på flygen som precis landat och snart ska iväg igen; utan paus, utan att ha tid att städa kabinen, utan alternativ. Jag vet att Ryan flyger med så lite bränsle som möjligt för att spara pengar och att andra bolag ibland måste lämna företräde vid landning för att läget är akut. Och jag vet att det inte är miljömässigt försvarbart att flyga längre. Men när en del av familj och vänner finns utomlands, när prisskillnaden är enorm, tiden dyrbar och tillgångarna bankkontot skralt är det lätt att gång på gång falla dit. Nu gick det äntligen upp för mig vad en människa är värd i detta företags ögon. Nämligen ingenting.

En människa är för Ryan Air en siffra i ett system. Och för siffror bärs inget ansvar, vare sig du är ung och frisk, gammal och skröplig, gravid eller reser med barn, är en van pendlare eller ute på din första egna resa, som flickan vi logerade. Du är ingenting. Och ansvaret bär du själv. Enbart du kan göra något åt situationen. Ensam. Stark? Inte så värst.

Det är en kuslig bild av vårt samhälle som inkarneras i denna händelse. För Ryan Air är inte det enda företaget där människor inte räknas. Kanske du som konsument, liksom jag, inte märker det så ofta? De otrygga anställningarna eller plattformsekonomin som genererar pengar till stora aktörer, men där de som arbetar allt oftare tvingas jobba på ackord. Precis, så som man gjorde i hamnarna vid sekelskiftet. När en buren säck utbetaldes styckvis, då ryggar slets och inget socialt trygghetssystem fanns. Dagens hamnarbetare är flygvärdinnan på Ryan Air, Deliveroo-budet på cykel eller föraren i din Uber.

Jag skäms över alla gånger jag förbisett detta. Och jag skäms över att det ska krävas att jag som bortskämd konsument möts av totalt tomrum när jag ber om hjälp för att inse. Att jag måste känna av min egen sårbarhet innan jag till slut bestämmer mig att en gång för alla bojkotta en av dessa vidriga aktörer som ingår i ett förkastligt marknadsliberalt system. Ett system som håller på att förstöra allt det vårt välfärdssamhälle en gång stod för.