Exposé(s)

Efter het debatt övergav det franska förlaget Gallimard sitt projekt att ge ut tre antisemitiska pamfletter av författaren Louis Ferdinand Céline, skrivna i slutet av 30-talet. Vad betyder egentligen beslutet?

Av: Julien Hach

 

Louis Ferdinand Céline (1894-1961) är en av Frankrikes mest framstående författare. Men han var också en hängiven antisemit som förespråkade folkmord på judarna långt innan Hitler satte igång die endlösung. Frankrikes officiella ställning gentemot den både geniala och kontroversiella författare har alltid varit kluven: verket beundras medan mannen avskys. Célines romaner studeras i franska gymnasier samtidigt som hans namn tas bort från statliga hedersbetygelser.

Förra månaden fick bokförlaget Gallimard överge sitt projekt att ge ut tre antisemitiska pamfletter skrivna av Céline i slutet av 1930-talet. Beslutet togs efter krav från flera antirasistiska organisationer och judiska föreningar enligt vilka utgivningen av texterna i fråga skickade "fel signal". Man menade att den även skulle bidra till att blåsa liv i antisemitismen. Frågan är om en sådan argumentation håller.    

Céline var 38 när han fick sitt genombrott med sin första roman "Resa till nattens ände", en hallucinatorisk saga byggd på författarens egna minnen och erfarenheter. Läsaren följer berättaren Bardamu - Célines alter ego - från första världskriget via Frankrikes afrikanska kolonier och USA till en Parisförort. Verket kan beskrivas som en svartsynt pikaresk; en bildningsroman där hjälten bevittnar civilisationens sönderfall. 

Boken blev något av en sensation, utgiven i en tid av extrem politisk spänning, 1932. Célines litterära bomb betraktades som ett slags anarkistiskt manifest, ett upprop mot den moderna världens förslavande krafter. De vassa skildringarna av krigets ohygglighet samt angreppet mot kolonialism och kapitalism gjorde ett djupt intryck på många på vänsterkanten, inte minst kommunister, som trodde att Céline kunde räknas till de "proletärvänliga". "Resan" hyllades bl.a. av Louis Aragon, Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir. Till och med Trotsky uttryckte sin beundran.

Det var dock något annat än bokens handling som fick kritiker att se den som revolutionär, nämligen själva språket. Célines litterära ambition var att fånga talspråkets energi i skrift, vilket handlande om något annat än att bara "skriva som man talar" (Célines vokabulär ligger långt över det vanliga muntliga språkbruket). Céline blev mästare i det sofistikerade hantverket att i en text förmedla det muntliga språkets impulser och intonationer och på så sätt skapa känslan av att "höra" berättarens inre röst hos läsaren. Hela hans berättarstil bygger på förmågan att med ord uttrycka en inlevelse av kött och blod. I romaner som "Död på krita" eller "Nord" når denna extatiska och upphetsade prosa poetiska höjder.

I de tre pamfletterna – "Bagatelles pour un massacre" (1937), "L’Ecole des cadavres" (1938) och "Les Beaux draps" (1941) – gestaltade sig däremot Célines litterära virtuositet i antisemitisk hätskhet. Med sin glödande stil lägger författaren fram de mest slitna klichéerna om den judiska komplotten; en världsomspännande maktkonspiration som pågått sedan mänsklighetens begynnelsen. Han välkomnar nazismen som "den vita rasens" sista chans att överleva. Det var alltså dessa hatiska texter som bokförlaget Gallimard planerade att ge ut innan de backade efter en massiv och livlig debatt i fransk press.

Beslutet motiverades med att publiceringen i fråga skulle "beröra läsarnas känslighet" (om man läste mellan raderna betydde detta "kränka de judiska offrens minne"). Motståndarna till nyutgivningen pekade på risken att en sådan utgåva skulle bidra till att ge texterna respektabilitet och därmed legitimitet åt ett gryende judehat. Man var med andra ord rädd för symboleffekten. Men var det rätt beslut? Frågan är hur många av läsarna som egentligen skulle ha tolkat Gallimards utgåva som en välsignelse av pamfletternas innehåll. Liksom "Mein Kampfs" återpublicering i Tyskland skulle det ju bli en kritisk utgåva med tillagda fotnoter och forskarkommentarer. Ett upplägg som knappast hade tillfredsställt eventuella antisemitiska läsare, som för övrigt lätt hittar texterna på nätet eller på bibliotek.    

En viktigare fråga som lyftes i och med Céline-debatten blev den om huruvida en människa faktiskt kan bli antisemit genom läsning, i synnerhet när det handlar om fullständigt vettlösa, förvirrade och överdrivna texter. Var det verkligen på grund av oron över bokens eventuella inflytande som gjorde att den franske juristen och kände nazistjägaren Serge Klarsfeld hotade att stämma Gallimard ifall de fullföljde den planerade utgivningen? Nej, det handlade nog om en principfråga.   

Debatten kring pamfletterna tedde sig därför snarast som ett talande symptom på en oroande samhällsutveckling där det intellektuella livet präglas av alltfler censurkrav och förbud. Vissa organisationer har nämligen tagit på sig rollen som yttrandefrihetspolis och är särskilt pådrivande när det gäller att hålla det offentliga rummets obefläckat från allt som anses aningen "borderline". Att ord och idéer har blivit en sak för domstolarna är oaccaptabelt ur ett demokratiskt perspektiv.