Det är över. Vi reser oss. Vi drar.
Ett nytt slagord ljuder över Frankrike – på gatorna och i sociala medier. Det är författaren och regissören Virginie Despentes ord ”C’est terminé. On se lève. On se casse. On vous emmerde.” (Det är över. Vi reser oss. Vi drar. Vi pissar på er.) Orden kommer från en artikel som publicerades efter Césargalan då sexbrottslingen Roman Polanski blivit tilldelad tre priser, bland annat för bästa regi. Polanski blev dömd i USA för pedofili på sjuttiotalet och han har de senaste åren återigen anklagats för sexbrott av flera kvinnor, bland annat fotografen Valentine Monnier.
Redan innan galan var de feministiska protesterna många och högljudda. Césarjuryn fick avgå, men Polanskis nomineringar bestod. Galan blev till sist kulmen för flera veckors agitation. Skådespelaren Adèle Haenel – som själv berättat om hur hon som tonåring blivit utsatt för sexuella trakasserier av en annan regissör, Christophe Raggia – ställde sig helt enkelt upp och lämnade salen när Polanski annonserades som vinnare. Många följde efter och bilden av Haenel med lyft näve har redan blivit ikonisk.
Despentes text är en hyllning till denna akt. Texten är rå, rapp och slår åt alla håll, mest uppåt. Som alltid när det gäller Despentes. Skribenter i andra läger anser att hon är för bråkig, för högljudd, för raljerande. Man menar att hon polariserar med sin text, att den omöjliggör en mjukare feminism. Jo, det är jobbigt med starka texter som säger som det är. Extra jobbigt när det handlar om sex. Ännu jobbigare när det får genomslag. Att texten anses för ”bråkig” visar i nog bara att man helst vill att kvinnor ska hålla sig på mattan.
Trots starka motreaktioner är hennes text i själva verket ganska ofarlig. Den skadar ingen, hänger inte ut någon, vilket metoo-rörelsen ofta kritiserats för. Hon sparkar mot en sexbrottsling som hittills klarat sig uppseendeväcka bra med tanke på att han är dömd för pedofili. Och hon sparkar uppåt, mot makten med stort M. De rika. Den franska staten.
Av den anledningen anklagas hon för att lägga alltför mycket i samma säck, generalisera, göra alla till offer. Despentes drar nämligen parallellen mellan mäns våld mot kvinnor och allt annat maktmissbruk. Hon slår mot franska regeringen, den orättvisa pensionsreformen, polisvåldet mot gula västarna som skördat två människoliv och vars gummikulor och granater slitit bort armar och ögon på massor av demonstranter.
Nej, våldtäkt är inte samma sak som politisk repression och klassförakt. Men det extrema våldet förenar dessa läger av fiender. Och Frankrike har blivit en stat som utövar repression och våld mot sin befolkning, repression och våld mot kvinnor som kräver sina rättigheter. Här gör polisen ingen skillnad.
Feministdemonstranten i Paris inför kvinnodagen, på kvällen den 7 mars, blev nämligen hårt angripen av polis. Som om det inte räckte med det sexuella våldet. Det är hjärtskärande, sorgligt, under all kritik. Franska jämställdhetsministern Marlène Schiappa upprörs till följd av våldsamheterna och twittrar om kvinnors demonstrationsrätt. Samtidigt sitter hon i en regering där repression gått före frihet sedan länge.
