Exposé(s)

Jag bodde utomlands under de två mandatperioder Alliansen styrde Sverige. Jag åkte från ett land där gamla svenska socialdemokratiska värderingar fortfarande dominerade. Sverige var världskänt för sin sociala trygghet. När jag kom tillbaka var det ett helt annat land jag möttes av. Där folk plötsligt hade gjort enorma klipp på att köpa sina hyresrätter, där skolor privatiserats (och gått i konkurs), där svenska elevers skolresultat bara rasade, där människors strävan efter materiellt välstånd kändes opropertionerlig, där kollektivet ersatts av en hyperindividualism, där vårdsektorn var ett kaos av privata aktörer som ville tjäna cash på folks sjukdomar, där k-ordet knappt fick sägas eller kritiseras, där arbetsmarknaden hårdnat, där gig-ekonomin blomstrade och anställningstrygghet inte längre var en självklarhet, där sjukskrivningarna för utbrändhet skenat men där Försäkringskassan tvingats skära ner. Och så vidare. En chock, eftersom jag naivt trott att Sverige alltid skulle ligga i topp när det gäller välstånd till alla. Att detta var orubbligt. Lite som ett kulturarv som man var mån om att förvalta. Att den jämställdhet och utjämning av klasskillnader vi uppnått under 1900-talet var värd allt. Men Alliansen hade tydligen präntat in i folks huvuden att nu var det the americain dream som gällde. Frihet till de som är starka. Men den amerikanska drömmen rasar på andra sidan Atlanten. Och de som fick sina drömmar krossade där, som inte var tillräckligt starka, har tagit skydd i högerpopulismen, hos de diffust konservativa som spelar på folks rädsla. Var kommer rädslan ifrån? Är människor rädda för den Andre, främlingen? Eller är de rädda för skörheten i deras liv som plötsligt blev uppenbar? Vad är de som röstar SD rädda för? Jag vet faktiskt inte. Vi har inget att vara rädda för här, Sverige är fortfarande, trots den successiva nedbrytningen av välfärdssamhället, ett av världens tryggaste länder. Och Sverige behöver inte ta vägen via populismen: illusionen om en trygghet där vissa ska uteslutas och murar byggas för att skydda. Vi kan hitta tillbaka till det som vi en gång var världsberömda för: den verkliga tryggheten, som inte bygger på rädsla eller uteslutande av människor. Den sociala tryggheten, där friheten nödvändigtvis hänger ihop med ansvar. Ja, det kanske känns boring, men frihet börjar alltid i ansvar. Nu räknar jag dagarna. Dagarna till dagen då vi kan välja vilken väg vi tar. Nedräkningen mot … Mer frihet till de ensamma och starka? Rasism? M? SD? Vill inte. Vill inte. Vill inte. Vill ha trygghet till alla. Till mig och mitt barn. Till dig och dig och dig. Jag håller krampaktigt en tumme för att vi tillsammans ska rädda det som räddas kan.