Exposé(s)

Forum för samhällsanalys, filosofi och debatt med internationellt fokus

Notre-Dame

Kategori: Klimat

 

Notre-Dame. På grund av amningsdimma insåg jag inte förrän morgonen efter vad som hänt. Jag slapp delta i den kollektiva känslostorm när man trodde att hon skulle brinna ner. Istället tittade jag senare, lite apatiskt, på bilderna på gråtande, sjungande, bedjande människor som ser spiran rasa ner i lågorna.

Experter pratar om vårt gemensamma kött som skadats. ”La chair”. Ja, kulturarvet är en konstitutiv del av mänskligheten. Våra gemensamma rötter. Men köttet? Verkligen?

Tänker på massakern 2015 i Paris. Då kände jag mig träffad rakt in i min egen kropp, för att det bokstavligen var grannens kropp som trasats sönder. Eller som nu, under gula västarnas protester, när poliser skjuter gummikulor mot de som ber om ett värdigare liv - och när dessa trasiga kroppar sedan göms till fördel för en annan sanning. Men jag kan inte gå in i affekt över hundraåriga ekar som brunnit ner i Notre-Dames tak, även om jag försöker.

Dessutom, hon står kvar. Och berättelserna om henne lever. Om Notre-Dame nu ses som mänsklighetens ”kött” bidrar Victor Hugos roman i sin tur till Notre-Dame som kulturarv. Allt går omlott, inget förloras för gott.

Förutom ett människoliv, möjligtvis.

Tankarna för mig oundvikligen till Ai Wei Weis politiska konst, om hur människor blundar inför andras öden. I fotoserien som sitter på mitt köksskåp krossar han en vas från Mingdynastin. Parallellen till Notre-Dame är enkel att dra.

Det betyder inte att vårt kulturarv inte är viktigt. För det är det. Och man får vara ledsen över Notre-Dame. Känslor kan inte jämföras, värderas eller rangordnas. De är alltid sanna för dem som känner dem. Men jag känner ingenting. Varför? För att jag inte är katolik? Men i så fall, har jag ens rätt att säga något om det här? Har jag rätt att ringakta denna katedrals betydelse? Jag tvivlar på det.

Notre-Dame har byggts i etapper, många epoker finns representerade i henne. Nu kommer även vår, 2010-talet, finnas inskriven i katedralen. För det var då taket och spiran brann. Hon kommer på det sättet alltid innesluta minnet av vår tid.

Ett förslag på hur hon ska byggas upp på nytt presenterades av arkitektbyrån Vincent Callebaut Architectures. Taket skulle bestå av glas, likt ett växthus, man skulle odla kilovis med frukt och grönsaker till hemlösa i närområdet. Och hon skulle producera mer energi än hon konsumerade. På detta vis skulle katedralen även rent konkret innesluta vår tidsepok - inte bara i form av minnet av en brand.

Det vill säga en tid då vi står inför enorma svårigheter vad gäller klimat och människors rätt till ett värdigt liv. Där vi befinner oss en politisk brytningspunkt där de gamla riktmärkena har förlorat all sin kraft.

Kanske är det inte i själva Notre-Dame som det gemensamma köttet finns men i känslorna. För det finns något enande i känslostormen kring Notre-Dame. Något europeiskt. Något geopolitiskt. Något som engagerar över gränser. Om vi kunde använda den gemensamma kraft som utlöstes då Notre-Dame brann till att bygga en ny katedral, en prototyp för en ny typ av samhälle? I detta enande, kollektiva, blicken mot framtiden, skulle jag i så fall kunna känna.

Och kanske är det just det, att framtiden är alltför osäker som känslorna inför det förflutna fattas mig.