Var är marknadskritiken?
Att denna fråga inte styrt debatten kring IT-skandalen tyder på en oförmåga att reflektera större kring ursprunget till skandalen vilket i sin tur kastar ljus över tillståndet i den svenska politiken, men också det offentliga samtalet.
Sverige är ett land som gärna utger sig för att vara ett exempel när det kommer till demokrati, pluralism och yttrandefrihet. Frånvaron av seriös debatt kring vårt marknadsliberala samhälle (det vill säga den etablerade ordningen) är givetvis inte resultatet av en statlig censur, men beror förmodligen på det samförstånd vad gäller globalisering, liberalism, marknad och företagande som råder mellan flera av de etablerade medierna. Detta samförstånd måste ifrågasättas, med hänvisning till den konstanta och vitala nödvändigheten att föra en demokratisk debatt.
De senaste historiska händelserna som består av Brexit och Trumps presidentskap i USA - som satt två stora nationer, som sedan 80-talet lett globaliseringens ideologiska tåg, i djup kris - har oftast tolkats som beviset på faran med "populismen". Man pratar om 30-talet, de gamla demonerna återuppståndelse, fascismen, xenofobin. Man pratar också om protektionism och nationalism. Med andra ord, det handlar många gånger om en moraliserande och känslomässig förklaring; syndafördärvets återkomst, ett inkarnerat ont som när det väljs av amerikanska eller brittiska medborgare betyder inåtvändhet eller en kollektiv egoism som baseras på okunnighet och våld.
Det var i ungefär samma termer som man diskvalificerade folkomröstningen om den Europeiska konstitutionen i Frankrike 2005, där resultatet ju blev ett nej. De franska medierna såg ingen annan förklaring än en vägran till öppenhet och förnyelse, en instinktiv konservatism med en nationalistisk spänning som enda förklaringsmodell. Men det var tydligt att det handlade om något annat för de franska väljarna: om det var lämpligt att lämna än mer av sitt öde till internationella instanser vars politik i mångt och mycket gynnar tillväxten på den globala marknaden. Principen om fri konkurrens, förespråkandet av privatiseringar och avregleringar, utformningen av EU:s finanspolitik, passade inte fransmännen, trots att de fick höra att allt detta skulle ge tillväxt och fred.
Flera samhällsvetare, sociologer och filosofer menar att de franska och brittiska omröstningarna kring Europa är kraftfulla tecken på en protest mot ett system som består av fler avregleringar, privatiseringar och omplacering av affärsverksamheter som, i motsats till vad liberalismen hävdar, leder till ökad ojämlikhet. De rika blir färre och rikare medan de fattiga blir fler och fattigare. Det är logiskt att en sådan social fördelning leder till en stark reaktion.
Ekonomen Thomas Piketty, som i sin bok Pour un traité de démocratisation de l'Europe har gett förslag för ett mer demokratiskt Europa, menar (Le Monde, 28 juni 2016) attBrexit är en reaktion på att de europeiska institutionerna förstärkt globaliseringens ojämlika utveckling under de senaste decennierna genom att fokusera på en allt renare och perfektare konkurrens mellan länder, utan att ge förslag på en gemensam social och skattemässig grund.
Samhällsvetaren Thomas Guénolé analyserar (Figaro, 9 september 2016) Trumps vinst i liknande termer. Han förnekar inte att rasism kan ha spelat till presidentens fördel, men han menar att den här rasismen inte alls är något nytt, men en del av USA:s historia och att Trumps vinst snarare förklaras som en röst mot globalisering. Den franska demografen Emmanuel Todd menar, i enlighet med Guénolé, att valet av Trump har sitt ursprung i förödelsen inom den vita medelklassen, som bland annat visar på en ökad dödlighet bland vita amerikaner mellan 45 och 54 år (1999 till 2013). Enligt Todd är detta ”tecknet på den ekonomiska globaliseringen som har lett till en outhärdlig individuell och social osäkerhet även i de anglosaxiska länderna” (Atlantico, 15 november 2016).
Men trots forskarnas analyser blir alltså dessa val oftast föremål för samma känslomässiga och moraliserande tolkning: en omröstning som avvisar den Andre.
Efter valet i USA pratade man mycket oroväckande om att låta folk passera ett ”kunskapstest” för att få rösträtt. Detta är ett förslag som går emot alla demokratiska principer och som helt förbiser att det finns människor som inte gynnas av växande kapitalintressen och en fri marknad. De människor som får sina liv raserade på grund av just detta.
Vi måste låta fler röster bli hörda än bara dem som är övertygade om att liberalism och globalisering leder till medmänsklighet och fred. Varken på politisk eller medial nivå finns denna vilja i den utsträckning som krävs. Sverige har blivit ett land som sedan Reinfeldts regering inte reflekterar utanför den kapitalistiska modellen som raserar människors liv och så även kulturen. Förra veckan meddelade branschtidningen Svensk Bokhandel att de utländska rättigheterna för författaren Camilla Läckbergs ännu oskrivna böcker sålts för 100 miljoner kronor. Förskottet från förlaget Forum är ”högt”, man vill inte ange siffror. Att kapitalet centraliseras på detta vis är oacceptabelt.
Sektorer så fundamentala som vård och polis visar tecken på förfall. Skandalerna inom livsmedelsindustrin blir fler och fler. Utbildningsnivån försämras ständigt. Planeten håller på att gå under på grund av vår konsumtionshets och strävan efter ekonomisk tillväxt. Men allt detta gör ingenting. Det enda hotet som vi ska vara rädda för, den enda ilska som vi tillåts känna, är den mot den bruna pesten som är sprungen ur en verklighet som bygger på ren fantasi. Utan någon som helst självrannsakan och kritik av det rådande systemet målas polariserande bilder om ”ont och gott” upp: kampen mellan "det öppna samhället" och det "slutna”.
”Populismens” framväxt är inte kopplat till tron på ett projekt, det är en röst som visar på en förtvivlan inför ett system som drar sin sista suck. Vi står inför ett paradigmskifte: Brexit och Trump är det kapitalistisk-liberala systemets anomalier som vi sorgligt nog väljer att förstå utifrån en felaktig förklaringsmodell. Principen om den fria marknaden fungerar inte längre. Vi kan inte fortsätta ignorera de studier (från bland annat OECD) som visar på att det inte enbart är tillväxt och ökat BNP som är garanti för en välmående befolkning.
Själva kärnan i totalitarismen är att tvingapå den stora massan bilden av att det samhälle vi lever i är perfekt. Demokratin däremot bygger på ett flertal motsatta och oförsonliga åsikter. I en demokrati kan allt diskuteras, särskilt när det rör och stör vissa redan etablerade intressen. Det är hög tid att Sverige öppnar sig för nya perspektiv bortom liberalismens, kapitalismens och globaliseringens hegemoni.
