Ryan Air och ansvaret
Söndagskväll på Skavsta flygplats. Allt har gått smidigt med incheckning och säkerhetskontroll. Vi ska strax gå till gaten och hör vårt plan ropas upp i högtalarna. Men det är inte för att annonsera att boardingen börjar, det är för att meddela att flyget mot Paris Beauvais är inställt.
Hur många som får plats på ett fullbokat flyg vet jag inte, men det är ganska många. Vi ombeds alla att gå och hämta vårt incheckade bagage och sen vända oss till informationen i vänthallen. Jag och min sambo är så paffa att det tar ett tag innan vi inser. Vi hamnar bland de sista i kön vid informationen. Men vi tar det lugnt, tänker att det kommer att ordna sig. De sätter väl in ett extra plan eller bokar in oss på ett annat. Men nej, sånt händer inte när man reser med Ryan. Då händer ingenting.
Jag ser hur strandsatta franska barnfamiljer tålmodigt väntar. Hur svenska semesterfirarare bekymrat cirklar omkring i vänthallen. Informationen om att vi kommer att få pengarna tillbaka, men att ingen annan hjälp finns, sprider sig snart. Vi börjar inse läget. Så medan min sambo köar börjar jag leta alternativa resor.
Alla resor till Paris från Skavsta de närmaste dagarna är fullbokade. Kanske kan vi komma med flyget till London och sen ta tåget därifrån? Men det är också fullt. Från Arlanda kostar biljetterna flera tusen per person. Jag kollar andra tågalternativ och buss. Buss finns dagen därpå på för drygt tusen kronor per skalle och tar 30 timmar. Jag känner på mitt lätt runda gravidmage och tänker att det inte är ett alternativ.
Till slut hittar jag ett flyg från Arlanda på onsdagen, till ett överkomligt pris. Med återbetalningen från Ryan Air förlorar vi ”bara” tusen kronor. En del av reskassan, men vad har vi för alternativ? Min sambos föräldrar och syskon väntar på oss, om några dagar är vi bjudna på goda vänners bröllop. Vi måste ju åka? Eller? I panik köper jag biljetterna. Rädd för att priserna ska skena och att det kommer vara omöjligt att komma iväg. Vi missar några dagar, men det är inte hela världen. Vi är inte de stora förlorarna i detta.
Utanför terminalen står en ung tjej och gråter. Hon har köpt biljett till 30 timmars-bussen till Paris dagen därpå, men vet inte var hon ska sova i natt. Vi erbjuder sovplats hemma hos oss. På flygbussen tillbaka mot Stockholm pratar vi med andra fransmän som letar efter hotell och vandrarhem och söker resonabla hemresealternativ. Några svenskar från planet ser jag inte till längre. De kanske redan har åkt hem. Förmodligen blev det ett par inställda semestrar.
Jag har länge sagt att jag snart ska sluta åka Ryan Air. För många gånger har jag sett de stressade flygvärdinnorna på flygen som precis landat och snart ska iväg igen; utan paus, utan att ha tid att städa kabinen, utan alternativ. Jag vet att Ryan flyger med så lite bränsle som möjligt för att spara pengar och att andra bolag ibland måste lämna företräde vid landning för att läget är akut. Och jag vet att det inte är miljömässigt försvarbart att flyga längre. Men när en del av familj och vänner finns utomlands, när prisskillnaden är enorm, tiden dyrbar och tillgångarna bankkontot skralt är det lätt att gång på gång falla dit. Nu gick det äntligen upp för mig vad en människa är värd i detta företags ögon. Nämligen ingenting.
En människa är för Ryan Air en siffra i ett system. Och för siffror bärs inget ansvar, vare sig du är ung och frisk, gammal och skröplig, gravid eller reser med barn, är en van pendlare eller ute på din första egna resa, som flickan vi logerade. Du är ingenting. Och ansvaret bär du själv. Enbart du kan göra något åt situationen. Ensam. Stark? Inte så värst.
Det är en kuslig bild av vårt samhälle som inkarneras i denna händelse. För Ryan Air är inte det enda företaget där människor inte räknas. Kanske du som konsument, liksom jag, inte märker det så ofta? De otrygga anställningarna eller plattformsekonomin som genererar pengar till stora aktörer, men där de som arbetar allt oftare tvingas jobba på ackord. Precis, så som man gjorde i hamnarna vid sekelskiftet. När en buren säck utbetaldes styckvis, då ryggar slets och inget socialt trygghetssystem fanns. Dagens hamnarbetare är flygvärdinnan på Ryan Air, Deliveroo-budet på cykel eller föraren i din Uber.
Jag skäms över alla gånger jag förbisett detta. Och jag skäms över att det ska krävas att jag som bortskämd konsument möts av totalt tomrum när jag ber om hjälp för att inse. Att jag måste känna av min egen sårbarhet innan jag till slut bestämmer mig att en gång för alla bojkotta en av dessa vidriga aktörer som ingår i ett förkastligt marknadsliberalt system. Ett system som håller på att förstöra allt det vårt välfärdssamhälle en gång stod för.
