Exposé(s)

 

Efter att Catherine Deneuve och hundra andra franska kvinnor skrev på ett upprop i dagstidningen Le Monde mot #metoo (8 januari) har två läger uppstått i Frankrike. De som ser #metoo som något bra och befriande och de som ser det som ett hot mot den fria sexualiteten och yttrandefriheten.

För det första, nej, #metoo är inte ett hot mot yttrandefriheten. Att många säger nej till Deneuves förlegade syn på sexualitet där mannen ska behagas och kvinnan behaga betyder inte att hon inte har rätt att säga vad hon tycker. Att delta i den fortsatta kvinnokampen är helt frivilligt.

För det andra, #metoo ställer sig inte i motsättning till den sexuella frigörelsen, som Deneuve och de andra verkar tro. Det är snarare tvärtom, #metoo förutsätter sexuell frigörelse. För hur säga nej till sexism om våra kroppar inte har rätt att synas? Hur respekteras om våra kroppar förväntas vara osynliga? Att bli en jämlik förutsätter en kropp som får finnas. Det är därför författaren Leila Slimanis text (Libération, 12 januari) är så viktig, eftersom den är skriven från marockansk horisont där uppropen mot sexismen måste gå hand i hand med den sexuella frigörelsen, som ännu inte ägt rum. Alltihop reduceras då till det allt det här handlar om: frihet.

För ett par decennier sen kämpade vi i västerlandet för rätten till abort och preventivmedel, det vill säga friheten att bestämma över våra kroppar. Idag handlar det om rätten att inte bli våldtagen eller tafsad på. Precis, återigen friheten att bestämma över våra kroppar. Det är fortfarande samma kamp. Det är inget tvång att vara med i den kampen. Det är helt valfritt. Däremot är det riktigt märkligt att Deneuve och de "gamla feministerna", som själva varit aktiva i kvinnorättsfrågor inte ser #metoo som den logiska följden av vad de själva var med och skapade.

Deneuve-uppropet menar också att om någon utsätter våra kroppar för något vi inte vill ska vi inte bry oss – vi är ju inte bara våra kroppar! Nja. Den här dualismen funkar inte. Vi är våra kroppar, nödvändigtvis. Det är med dem vi existerar i världen. Vi kan inte frånsäga oss dem och ”vara bara vårt inre”. Den franska debatten kring metoo får mig därför oundvikligen att tänka på filosofen Merleau-Ponty och hans idé om den levande kroppen. En kropp som är mer än bara materia, en kropp som rör sig, som känner, som längtar, som lider, som åtrår…

Deneuve borde fråga sig vilken typ av sexuell frigörelse hon förespråkar. Den som frigör den materiella kroppen, objektet som ska behaga (eller ”besvära” som Deneuve omskriver det hela) eller även den levande. Den som kan åtrå och känna. Den som kan ha en egen sexualitet. Svaret borde vara givet… Men då håller ju inte hennes argumentation.