Exposé(s)

”Are you lost in the world like me?” Så heter en låt av artisten Moby. Musikalisk är den rätt intetsägande, videon är däremot mer talande. 

Vi får följa en liten figur tecknad i 30-talsstil, ledsen och vilsen bland människor som är klistrade vid sina telefoner. De skickar emojis, ”gillar”, delar selfies, jagar Pokemons, zappar mellan potentiella äkta män i en verklighet som bytt fokus, från sinnevärlden till det virtuella. Klippet är brutalt, kanske överdrivet, men eftersmaken är bitter.

Våra samhällen anpassar sig mer och mer efter denna nya dimension som egentligen inte finns. Har man inte en smartphone blir det numera knepigt att leva. Banken, Skatteverket, Försäkringskassan kräver att du har ett bank-id som är kopplat till din telefon. Utan ständig uppkoppling är det för många omöjligt att sköta sitt jobb. De sociala mediernas roll får en allt mer betydande roll för politken, journalistiken, debatten ...

Men hur har vi lyckats göra oss beroende av något som är så skört? Som utan strömkälla reduceras till ett intet?

Det finns många anledningar, men en av de mest grundläggande kanske är att vi via den virtuella dimensionen har känslan av att förflytta oss i rum och tid, bortom våra fysiska gränser. Vi har äntligen fått denna mytomspunna dröm uppfylld och därför hänger vi oss totalt till den. Kanske för att vi är för smarta för vårt eget bästa, kanske för att vi aldrig nöjer oss, kanske för att transcendens och överskridande hör till människans essens.