De intellektuellas egen populist
Kategori: Frankrike
Macron gick liksom många andra affärsmän och politiker i Frankrike på elitskolan l’École nationale d’administration (ENA), men innan dess var han en flitig filosofistudent. När Paul Ricœur, en av Frankrikes största moderna filosofer, behövde en assistent för att färdigställa sitt sista verk La mémoire, l’histoire, l’oubli ställde Macron gladeligen upp, efter att han blivit tipsad av sin lärare François Dosse om uppdraget. Macron hade knappt läst något av Ricœur men säger i en intervju i radiokanalen France Culture (27 januari 2017) att Ricœur snabbt blev en stor inspirationskälla. Macron stoltserar gärna och ofta med sin nära kontakt med den numera avlidne filosofen. Det är lustigt med tanke på hur han smusslar med många av sina andra bekantskaper.
Det var Ricœur som introducerade Macron för den dåvarande chefredaktören för den akademiska tidskriften Esprit, Olivier Mongin. Mellan åren 2000 och 2011 publicerade Macron totalt sex artiklar i Esprit. Hans senaste (”Les labyrinthes du politique. Que peut-on attendre pour 2012 et après?”, Revue Esprit, mars/april 2011) handlar om det politiska läget inför valet 2012, året då Hollande vann. Det är intressant att Macron redan för sex år sedan faktiskt hade en tydlig tanke om hur en president ska agera. Macrons masteruppsats om Machiavelli är det ingen journalist som har fått ta del av ännu, men även här kan man tänka sig att han funderar över hur ledarskap ska gå till.
Hur som helst, som 32-åring skriver Macron i tidskriften Esprit, att man måste bana vägen för ett nytt sätt att utöva politik där det inte längre handlar om politiska program. Macron menar att det inte går att bestämma i förväg vad man ska ta sig för om flera år, därför pratar han hellre om projekt. Det är ju det här ”projektet” som han skrålat om i vartenda tal under sin kampanj: ”C’est notre proooojeeeeet!!!”
En annan uppenbar likhet med dagens Macron är att han i artikeln för sex år sedan menar att medias insyn hämmar det politiska arbetet och pressar politiker att ta snabba och därmed kanske felaktiga beslut. Macron håller sitt ord från 2011. Elyséepalatset meddelade förra veckan att de själva kommer välja vilka journalister som ska följa presidentens olika uppdrag på nära håll. Förslaget möttes av vilda protester. I ett brev som publicerats av Reporters sans frontières (19 maj) skrev man å Macrons vägnar att detta beslut, till skillnad från vad alla tror, kommer leda till mer öppenhet, eftersom enbart journalister specialiserade i det aktuella ämnet ska få vara på plats. En inställning som känns högst oroväckande. Macron verkar uppenbarligen vilja rucka på grundbultarna i det demokratiska fundamentet genom att själv styra över sin mediala bild.
Men det är inte bara likheter vi ser med texten från 2011. En annan, mer ideologiskt övertygad Macron, visar sig också i artikeln i Esprit. Macron menar nämligen att den ideologiska debatten ska vara i centrum för politiken. Ideologierna står alltid över handlingarna och det är genom dem vi kan föreställa oss en ny värld, skriver han. Komiskt med tanke på hur svårdefinierbar hans egen ”macronism” är.
Som vi vet är Macron varken höger eller vänster enligt honom själv. Det är också allmänt känt att han ofta avslutar sina meningar med ”men å andra sidan …”. Han vrider och vänder på saker, kommer med argument och motargument. För Macron finns det inget ”antingen eller”. Han glider fram som en hal ål i de flesta miljöer. Han utövar politik på samma sätt som andra driver företag. Han är en heroisk monark men samtidigt en välputsad svärmorsdröm som gärna serverar kaffe till alla sina arbetskamrater. 2017 års Macron är allt ifrån ideologiskt övertygande. Han är snarare en tvetydighetens president.
Macron skriver vidare i Esprit att politik inte ska handla om att välja en karismatisk ledare. Har han lämnat även detta till handlingarna? Hela Macrons kampanj gick ju ut på att sälja in sig själv som varumärket ”EM”. Det var tydligt att han fortfarande gillar företagsandans flexibilitet, marknadens ständigt föränderliga karaktär och förmåga att anpassa sig efter det just du vill ha (en drömpresident!) Men Macron har till viss del bytt skepnad efter den 7 maj. Hans långa marsch där han ensam och med allvarlig min skred över Louvrens innergård kvällen han blev vald var något helt annat än den Macron vi såg under kampanjen. Förmodligen var det snarare denna politiske ledare Macron syftade på i sin artikel från 2011. Presidenten Macron är auktoritär, men också ytterst diskret.
Nu har Macron varit president i en dryg vecka. Han har redan hunnit besöka både Tyskland och Mali. Han har flera konkreta punkter på den politiska agendan, däribland att i racerfart genom direktbeslut ändra arbetslagen, istället för att ta den ordinära långa vägen genom senaten. Macron vill nämligen snabbt utöka den arbetsreform han under vilda protester var med och införde som minister (detta ledde till de nattliga demonstrationerna vid Place de la Republique ”Nuit débout”).
Men trots klara besked på vissa plan känns det som att Macron till viss del fortfarande lever kvar i sin filosofiskteoretiska värld som han gav uttryck för i sina artiklar i Esprit. Ricœur-experten Miryam Ravault d’Allone påpekade så klokt i radiokanalen France Inter (2 september 2016) att man inte blir en lysande politiker per automatik bara för att man pluggat filosofi. Och borde inte Macron, när han i unga år skrev om Machiavelli, förstått att det är skillnad på att vara furste och att tänka ut hur en bra furste ska vara?
Tycka vad man vill, Macron är åtminstone en fena på att krydda sin politiska diskurs med litterära och filosofiska referenser av alla dess slag. Han är ju de intellektuellas egen populist.
