Slutet för det franska socialistpartiet?
Kategori: Frankrike
Partiet grundades i början av 1900-talet, bland annat på initiativ av Jean Jaurès, och har sedan efterkrigstiden varit ett av de två största partierna i Frankrike, vid sidan av Republikanerna. 1969 fick det sitt nuvarande namn, Parti socialiste. De senaste åren har partiet börjat gå mer och mer mot en mittenpolitik och därmed helt glömt bort sin egen historia. Hollande har gjort allt utom att hålla sina löften från 2012, istället har han lagt sig på partiets högerytterkant, till väljarnas stora besvikelse. Grädde på moset blev den arbetslag som infördes i slutet av Hollandes mandatperiod av dåvarande finansminister Emmanuel Macron och arbetsmarknadsministern Myryam El Khomri. Inför årets presidentval var situationen ohållbar. När Hollandes efterträdare skulle väljas var därför huvudfrågan om Socialistpartiet skulle fortsätta på mittenlinjen eller försöka hitta tillbaka till sin socialdemokratiska grund. Det senare alternativet vann i och med den vänsterorienterade Benoît Hamons skrällande seger mot den f.d. premiärministern Manuel Valls.
Att Hamon tog hem partiledarposten var otippat, men visade på att det bland väljarna fanns en vilja att återuppta en ideologisk vänster. Hoppet spirade efter primärvalet i januari 2017. Allt hade kunnat bli så bra, men Socialistpartiets nya, radikala ledare blev förråd av sina egna partikamrater. Många av Socialistpartiets mittenorienterade politiker allierade sig snabbt med Macron. Valls sa öppet inför presidentvalet att han inte tänkte rösta på sitt eget parti. Hamon fick en kniv i ryggen från alla håll men höll kvar sin politiska vänsterlinje.
Efter den interna kuppen började opinionssiffrorna dala och väljarna tvivla. Att Hamon profilerat sig till vänster, alltför nära Mélanchon, var inte längre till hans gagn. Efter ett misslyckat samarbetsförsök med Mélanchon tappade Hamon fler och fler väljare till ”Les insoumis”, särskilt bland de unga. På själva valdagen var det många som taktikröstade på Mélanchon eftersom opinionssiffrorna börjat peka uppåt för den gamla kommunisten och man vill säkra att ett vänsterparti gick vidare till andra omgången. Denna taktik misslyckades men Mélanchon seglade upp till 20 %. Inte en bedrift i klass med britternas Corbyn, men likväl ett rejält uppsving för det Okuvade Frankrike.
Samtidigt som Mélanchon fick vind i seglen pumpade medierna ut utsagan om att man måste stå upp mot Le Pen och att Macron var rätt man för det. Mittemellan stod Hamon, handfallen. Tolv dagar innan valet skickade han ut ett manifestliknande brev till nio miljoner hushåll i Frankrike i ett sista desperat försök att undvika katastrof. En klassisk metod som i dag är alldeles för old school såklart. I presidentvalet fick det sittande partiet så bara 6 %. Och i den första omgången av parlamentsvalet slogs Hamon ut, liksom en majoritet av Socialistpartiets andra parlamentskandidater. Det är en historisk förlust. Hamon totalmisslyckades med sitt försök att erbjuda ett Socialistparti som skulle sätta miljön i centrum och fånga upp den yngre generationen som sitter fast i prekariat och fattigdom
En oroväckande stor del av unga fransmän är i dag arbetslösa, över 20 % enligt en artikel i dagstidningen Le Monde, vilket är enormt, men mycket lägre än länder som Grekland, Spanien och Italien där siffrorna pekar uppåt 40 %. Unga européer i dag tänker inte på framtid och familjebildning, men mat för dagen och tak över huvud. Det ville Hamon ändra på genom att införa en baslön och starta med gruppen 18-25 år. Han ville på så vis svara på den logisk frågeställning som filosofen Hannah Arendt belyste redan i mitten av 1900-talet, men som få av dagens politiker verkar vilja hantera på ett adekvat sätt: varför jobbar vi inte mindre, eller i alla fall annorlunda, när tekniken gör så mycket för oss?
Många ansåg tyvärr att Hamons svar på den frågan var för orealistiskt. Varför kan man undra. Är det inte dags att inse att vi inte kan skapa jobb ur tomma intet? Att pengar borde genereras där det går att generera pengar men att människor även kan ägna sig åt saker där det inte finns pengar i omlopp, som föreningsarbete, välgörenheten eller inom branscher i kris eller total förändring. Att man som i Sverige pratar om att skapa "enkla jobb" borde väl de flesta förstå är lönlöst och utan vital kraft? Nej, det hajade inte fransmännen eftersom de, som de flesta andra, sitter fast i det kapitalistiska tänkesättet. Dessutom totalfloppade Julia Cagé, fru till Piketty och Hamons ekonomiska rådgivare, med att nå ut med sin finfina finansieringsplan för medborgarlönen. Hamon hade helt klart behövt en tydligare kommunikationsstrategi. Så nu är det något helt annat än Hamons visionära vänsteridéer som väntar.
Macron kommer att få regera utan större opposition, vilket ingen demokrati mår bra av. Hans Thatcherliknande politik kommer inom kort felixibilisera den franska arbetsmarknaden till dess yttersta gräns och det är just den unga generation som Hamon ville rädda som här närmast kommer att få betala dyrt för det.
Förutom att totalreformera arbetslagen inom ett par månader kommer Macron också integrera undantagstillståndet som råder i Frankrike sedan terrorattentaten 2015 i en ny permanent lag. När det borde vara hög tid att satsa mer på preventiva åtgärder i ett land med enormt terrorhot väljer presidenten istället ökad repression, vilket klart och tydligt pressar tillbaka medborgarnas fri- och rättigheter och ökar den redan spända stämningen i landet. Macron visar också framfötterna på internationell nivå och är uppstudsig mot världsledande politiker. Men han borde förstå att det krävs mer för att bli hela världens miljökämpe än att bara trotsa mot Trump. Fast Macrons skrattretande ”Make our planet great again” är såklart mycket enklare för folk att förstå än Hamons fina och väl genomtänkta ekosocialism var …
Nåväl. Efter katastrofen i parlamentsvalet ser vi nu kanske slutet för Socialistpartiet. Partiets statliga finansiering kommer att bli kraftigt reducerad. Det måste förmodligen flytta ut från sitt historiska säte på rue Solferino i Paris. Men trots att allt har gått käpp rätt åt skogen så gjorde Hamon det som var nödvändigt: göra upp med Hollandes kritikerrosade politik, sålla ut mittenpolitikerna och skapa en ny grogrund för den franska vänstern. Att ett hundraårigt parti dör på detta sätt är sorgligt, men kanske kan det komma något gott därur.
