Exposé(s)

 

"Har de inget bröd? Ge dem brioche!" lär drottning Marie-Antoinette ha sagt framför de svältande massorna som en regnig dag tidigt i oktober 1789 hade promenerat den långa vägen från Paris till palatset Versailles. Citatet har blivit ökänt och återkommer titt som tätt i den franska offentliga debatten som ett sätt att göra narr av de rikas lättsinne inför ”småfolkets” verkliga vardag. Drottningen hade förmodligen aldrig kunnat föreställa sig att hennes klumpiga uttalande en dag skulle utgöra en inspirationskälla för framtida politiker. 225 år efter att hennes huvud rullat rakt in i en korg verkar nämligen elitens folkförakt ha återuppstått efter en lång republikansk vila.

Macrons valseger väckte mycket hopp bland alla lyckligt lottade liberaler. Men EU-kommissionens bästa barn har redan lyckats med den makalösa bedriften att efter bara 120 dagar vid makten hinna bli mer impopulär än självaste Donald Trump. Hemligheten bakom denna storslagna ”prestation” är utan tvekan presidentens enastående förmåga att på olika sätt (och med yttersta flit?) klanta sig.

 

Denna talang att göra bort sig visade sig så sent som för nån vecka sedan. På väg till Karibien där han skulle möta öborna som hade drabbats av orkanen Irma (vilka i brist på effektiva åtgärder förmodligen förväntade sig åtminstone något tecken på empati) ägnade han sin flygresa åt en av sina favorithobbys: ta selfies med beundrarna. Väl på plats fick Macron genast ett utmärkt tillfälle att visa sin välkända förmåga att hantera alla missgynnande omständigheter med både takt och omdöme genom att offentligt skälla ut en kvinna som hade fräckheten att uttrycka sitt missnöje mot räddningsarbetet. Dagen därpå vaknade franska folket till ännu ett lysande tecken på ledarens barmhärtighet: presidenten sades ha spenderat natten i en enkel tältsäng och utfört sin morgontoalett med en hink kallt vatten. Jo, Macron kan också leva primitivt när det behövs. Det är hans sätt att visa att han, trots allt, är som vi. Episoden förefaller ännu mer pikant eftersom den utspelade sig precis samtidigt som de första fackliga demonstrationerna mot Macrons nya arbetslagar - protester han hade bemött i förväg i samband med ett besök i Aten veckan innan: "Aldrig ska jag backa för latmaskar, cyniker och extremister".

"Le ridicule ne tue pas" säger fransmännen. Det är ett uttryck som verkar ha blivit Macrons motto. Hans desperata försök att verka folklig krockar gång på gång med hans barnsliga auktoritära manér, hans medfödda narcissism och hans utomordentliga nonchalans. Varje vecka bjuder han på nya kungliga tabbar och till slut framstår de Gaulles efterträdare mest som en patetisk pajas. Det är faktiskt en fullständig tragedi. Frågan är hur länge fransmännen kommer att stå ut med den. Och hur lång tid det kommer att ta för svenska medier för att tona ner deras larviga beundran för denna franska "Trudeau".

 

Sanningen är den att Macrons mandat var en parodi från första början. Hans medieregisserade resa från okänd och partilös finansminister till segertippad presidentkandidat gjorde aldrig något vidare intryck på de flesta av de franska väljarna. Framgångssagan om den "progressiva outsidern" som skulle förnya politiken och konvertera Frankrike till moderniteten väckte snarare mycket skepsis inom den franska opinionen som är långt ifrån ovan att bli lurad av makteliten. Att Macron egentligen var på väg mot en seger på grund av att presidentvalet kapats av olika privata och politiska intressen som främjade sin marionett under det "öppna samhällets" täckmantel var iögonfallande för många väljare. Och det var med svansen mellan benen de röstade för Rotschildbankiren som sista utväg mot Le Pen.

Misstron mot Macron var alltså stor redan från början. Denna dystra sanning ter sig alldeles glasklar vid en enkel granskning av valsiffrorna. Bland alla registrerade väljare som fick sin röstsedel inför andra omgång bestämde sig 16 miljoner för att antingen avstå från att rösta eller rösta blankt. Lägger man till de som röstade på Le Pen (cirka 10 miljoner) blev det alltså 26 miljoner som inte röstade på Macron. Jämfört med de 21 miljoner som gjorde det (varav en större del enbart därför att han var det enda alternativet mot Le Pen), blir det alltså rätt självklart att trots att majoritetsvalsystemets märkliga aritmetik givit honom 65 % så ville en bred majoritet av fransmän INTE se honom som president.

Väljarnas hopplöshet efter denna valparodi uttryckte sig tydligt i ett historiskt lågt valdeltagande i parlamentsvalet (49 %) en månad senare. Denna massiva valskolk, ett tydligt symptom på den franska demokratins degenerering, möjliggjorde att Macrons rörelse fick en överskridande majoritet i nationalförsamlingen med röster från bara 11 % av de registrerade väljarna.

 

Dessa bittra fakta har inte berört Macron på något sätt. Den segerberusade nyvalde presidenten lät alltså sin naturliga läggning för det som grekerna kallade "hybris" blomma ut med en gång. Hans valtriumf firades med en ceremoni på Louvrens innergård som var lika bombastisk som andefattig. Europahymnen spelades innan Marseljäsen som Macron lyssnade till med slutna ögon och handen på hjärtat precis som en äkta amerikansk president.

Den franske Obamas första månader vid makten präglades sedan av en rad oförglömliga tabbar som fick fransmännen att upptäcka gröngölingens komikertalang. Först fick han lite otur med regeringsbildningen: fyra ministrar fick snabbt avgå på grund av avslöjanden om fiffel. Den 14 juli, franska nationaldagen, tog han emot sin färgglada kollega Donald Trump och överraskade med beslutet att strunta i den traditionella Tv-intervjun, ett av de få tillfällena då den franska presidenten ställs till svars inför pressen. Beslutet motiverades med att Monsieur hade alltför komplexa tankar för att kunna besvara journalisternas frågor. Några dagar senare skickades hans officiella porträtt ut, som enligt den republikanska traditionen ska hängas i varje offentlig byggnad. Olyckligtvis visade det sig vara för stort för att passa in i de ramar som hans företrädare haft. Liksom i La Fontaines berömda fabeldikt ville grodan bli större än oxen.

Macrons verbala klumpighet var välkänd redan innan hans valseger. Men den visade sig vara större än väntat när han under ett besök i Bretagne fick lust att skryta lite med sina båtkunskaper, vilket resulterade i ett rasistisk skämt om migranter i Komorerna. Lite senare begick han ett annat klavertramp: i ett improviserat tal i samband med en nyinvigd tågstation delade han upp fransmännen mellan "de som har lyckats de som är ingenting".

I ljuset av Macrons första politiska handlingar kan man dock betrakta tabben som en omedveten presentation av denna framstegsoptimists verkliga projekt. Nedskärningar i forskningsbudgeten och försvarsbudgeten (som för övrigt ledde till en öppen kris med försvarschefen De Villiers), sänkta bostadsbidrag, avskaffandet av statligt stödda anställningsformer (emplois-aidés) samt sänkningen av förmögenhetsskatten, bevisar mittenkandidatens politiska mål: förvandla Frankrike till ett paradis för kapitalintressen. De kommande arbetsmarknadslagarna som ska drivas igenom av förordningar utanför parlamentet offrar löntagarnas rättigheter till fördel för storbolagens vinstmöjligheter. Näringslivet och EU-kommissionen jublar, men Macron tappar förtroende. Hans företrädare och mentor François Hollande slutade sin mandatperiod med en popularitet på bara 4 %. Det råder ingen tvekan om att samma öde väntar Hollandes gullegris och att fransmännens misstro mot politiken kommer att växa sig mycket stark. Frågan som ännu är oklar är vad som händer efter Macron.