Exposé(s)

Forum för samhällsanalys, filosofi och debatt med internationellt fokus

Nooshi

Kategori: Allmänt, Ideologi

Nej, att göra det politiska läget till en personlig affär är inte en bra idé. Men detta är högst personligt. Glädjen i att äntligen se att läget låses upp. Om än bara lite grann. Att Stefan Löfven är tillbaka i en ännu mer instabil koalition som bäddar gott för en extremhögerseger 2022 är jag givetvis inte glad för. Men jag är glad för Nooshi Dadgostars mod.
 
De får mig att tänka på vad politik egentligen handlar om. Och det är inte oppositionen mellan mittenpartier och extremhögern. 

2017 bevakade jag nitiskt det franska valet. Istället för en nyliberal sosse valdes inte bara en äkta socialdemokrat till att leda Frankrikes motsvarighet till S utan en nytänkande sådan. Miljöfrågor sattes i första rummet, liksom den nya arbetarklassen (läs ungdomar som inte ens kan starta sina liv på grund av gigekonomi och en omöjlig bostadsmarknad. Jag var en av dem då.)

Men så kom Macron. Han drog till med en annan diskurs som klingade bättre: ”varken höger eller vänster”. Den breda mitten, ja ni vet. Och de flesta glömde bort den där franska S-ledaren. Till och med jag själv. 

Kanske för att jag i samma veva själv tog mig ur det värsta prekariatet och flyttade ut från min dragiga vindslya på 10 kvadrat och delad toalett i korridoren som jag betalade en hutlös summa för i Paris innerstad och hem till Sverige. Men också för att jag uppslukades jag av få bort etiketten ”samhällsräddare” från Macron. Fokus hamnade plötsligt där och inte i de politiska visionerna.  

Det viktiga var att övertyga åtminstone någon i Sverige om att Macron är extremist. Om att extremmitt mot populism är en opposition vi måste bli kvitt. Jag tror inte jag lyckades. Den breda mitten sågs - och ses fortfarande - som bättre än allt annat om man är antifascist. Så basic. Så fritt från visioner om ett bättre samhälle.

Men som kom Nooshi. Och jag kom plötsligt på var min kamp började. 

Den där franska ledaren hette, heter, Benoit Hamon. Han integrerade intellektuella och forskare med Thomas Piketty i spetsen i sin rörelse för att ta fram ett partiprogram utformat för framtiden. Medborgarlön och klimatskatter, enkla grejor egentligen.

Men nej, Frankrike, världen, var inte redo då. 6 procent fick Hamon i valet 2017. 

Hans utbrytarrörelse fick aldrig grogrund efter valfloppen heller. Vänstern splittrades av maktstrider och positionering. Macron körde på. Gula västarna skjöts ned med gummikulor. Och Le Pen började tvätta sig lika rumsren som SD. Nu står den öppet rasistiska programledaren Eric Zemmour med egen talkshow redo att fylla upp på extrem-extremhögerkanten. Och så vidare. Hopplöst.

Med det franska politiska livet i spillror så flyttades plötsligt mitt hopp hem hit, till Sverige, för ett par veckor sedan. Hit, dit jag flyttade för fem år sedan efter att gett upp mot prekära anställningar och makthierkarer i Paris.. för att jag hade chansen till en flyktväg till ett land där de flesta fortfarande har det rätt så bra ändå. Där jag hade en plats i en bostadskö och plötsligt kunde få en normal lägenhet där jag inte behövde frysa på vintern för samma pris - nej, billigare - som vindslyan i Paris. Lucky me. Mina franska vänner stretar vidare.

Men igen här verkade uppskatta sånt. Självklarheter. Det socialdemokratiska arvet. Som börjat slira. Folk verkar ju ända varit helnöjda med arr köpa loss sina hyresrätter för en billig penning. Mitt priviligierade främlingskap bestod i det, att det inte ens gick att prata vänsterpolitik medvänsterfolk. En rödvinsvänster så upptagna av sitt eget.

Jag klandrar dem inte, jag förstår att det blir så när nyliberalismen normaliseras efter år av Allians och nedmontering. Men så plötsligt hände det. Nooshi satte stopp på marknadshegemonin. 

Nej, hennes initiativ är ideologiskt sett inte lika radikalt som idolen Benoit Hamons. Hon har försvarat en enda fråga. Men å andra sidan måste förändring ske gradvis. Nån måste ta över det socialdemokratiska avet nu när vi står inför något helt annat. Något som ligger långt ifrån socialdemokeatins eventuella återuppståndelse och den fiktiva oppositionen mellan mitten och populismen.

Jo. Så öppnar sig en ny plats i politiken när V fyller tomrummet efter S. En plats för framtidens ideologi. Hamon kallade den ekosocialism. Vem vill fylla det utrymmet? Sveriges intellektuella? Forskare med sakkunskap om miljö och ekonomi. Som då, i Frankrike, när hoppet spirade? Jag kan bara önska. 

Kommentera inlägget här: